Modistiskt

Kläder, musik, smink och ibland politiska åsikter brukar vara utmärkande för subkulturer. Detta gäller även för emo-stilen, som de senaste åren har tagit Europa och Nordamerika med storm. Många provoceras av emosarna, som har går att se i stora skaror kring Sergels Torg i Stockholm; i Mexiko förekommer det att stora gäng ger sig på och misshandlar emos, så provocerande anses de vara.
Det är inte helt lätt att bena ut ursprunget till emo-rörelsen. Fröna till den står att finna på flera håll: dels i den amerikanska och brittiska punken och postpunken, dels i japanska musik- och modestilar som gothic lolita och visual kei. En typisk emo kan vara en androgyn gestalt, som ser ut som en yngre version av the Cure-sångaren Robert Smith utklädd till en kvinnlig karaktär från Final Fantasty-tv-spelen.
En annan del av emo-kulturens kulturella DNA är den musik från 90-talet som de som är födda på 70-talet, och under 80-talets första hälft, gör sitt bästa för att förtränga att de någonsin gillat. Band som Smashing Pumpkins, Green Day och Alice in Chains står högt i kurs hos många emo-kids, och har framför allt influerat de band som emo-publiken gillar. Detta vore kanske inte så upprörande i sig för lite äldre populärkulturkonässörer om det inte vore för det namn som emo-scenen har fått. Termen emo syftar från början emotionell hardcore, en musikstil som har mycket lite att göra med den musik som emosarna lyssnar på idag. För många är detta kanske det mest upprörande av allt rörande emo-scenen.